Oksanen skriver i Helsingin Sanomat, 2022.03.19,
(mina egna ord i parentes) :
Putin är inte galen, och att spekulera i saken tar uppmärksamheten ifrån det grundläggande.
[ Oksanen menar att Putin har i lång tid testat vilka retoriker (sagor) som sjunker in i västvärlden.
Vilka sagor som inte skapar stor uppståndelse. Mao vad som accepteras. Acceptans i form utav folkets likgiltighet. ]
Oksanen skriver att väst kan skratta, och tänka att händelserna i öst är absurda, ej logiska. Hon menar att
händelsernas utveckling är väldigt logiska. Hon pekar på vad som skulle ha hänt hennes släktingar, ifall någon
skulle ha motsatt sig de styrande. All opponering var kriminaliserat, och kunde innebära psykiatrisk vård och
resultera i stämpling som sjuk.
(Som min fru sa härom dagen: tänk dig att du är förälder, och hamnar i fängelse i en månad. Du förlorar vårdnad av barnen, samt arbete, i nuvarande Ryssland)
Andra halvan av artikeln handlar i stort sätt om hur propagandan är uppbyggd, för att sjunka in i en stor del av befolkningen i Ryssland. Till den grad, att en fråga ställd av västerländsk journalist kan te sig konstig i Ryssland, men får applåder i väst.
Däremot gjorde Putin en missbedömning. Den Ukrainska befolkningen ser ej längre Ryssland som storebroder, att automatiskt underkasta sig herraväldet. Så som skedde med Krim.
Putin hade litat på nyheterna av ‘sina egna’, dvs använde sig inte av andra nyhetsskällor.
Oksanen fortsätter här med en parallel: varför nyttjar inte dagens ungdom sig utav alternativa nyhetskällor. Eftersom skolan idag har (till en del) fallit tillbaka till gammal krigshistoriebeskrivning (Putinism), så återstår egentligen bara föräldrarnas påverkan.
Då krävs det en modig förälder, som vågar råda barnet till kritisk sökande samt ifrågasättandet av statens linje och obekväma ting.
“Den Marxist-leninistiska läran bekände ej en objektiv eller absolut sanning. Bokstavligen visste alla, att Sovjetunionens val ej var fria. Ändå sågs valresultaten som om dessa vore fakta.”
För den större delen av befolkningen räcker därmed det, att krigets rättfärdigande låter bekant och motsvarar det som publiken vill höra: Putin återställer den forna glansen och räddar samtidigt någon olycklig från västvärldens onda.
Denna stora saga har Ryssland återberättat i olika former sedan Putin började samla massmedia under sitt styre så snart han kom till makten.
“Tsaren har alltid rätt och oppositionen antingen på läger eller i landsflykt.”
(Slutklämmen:)
“I kulissen till Rysslands identitets-berättelser inverkar otaliga historiska tidsepokers lager. För att dekonstruera dessa räcker det inte att lossa på Putins grepp om styret, därför att hela styrets värdegrund och konstruktion inte hänger på en ledare. Utan en förändring av dessa fortsätter Ryssland sitt expansiva verksamhet. Detta skulle kunna undvikas, ifall Ryssland skulle kunna möta de brott som (landets) kolonialism har skapat. Men Stalin har nått en status av superstjärna i landet, och dennas brott mot mänskliga rättigheter håller i Ryssland en ständigt minskande skara som ett problem.”
“Ifall vi tänker på det, att hur länge och i vilken skala västvärlden har gjort upp med sin kolonialism, är det enklare att förstå, vilken slags projekt-måttskala det vore när det gäller Ryssland. Mera troligt är det, att Rysslands federation själv faller sönder före en sådan här framtid är möjlig.”