För, och emot, att legalisera cannabis
Min reflektion över P1, Sveriges Radios debatt-program ‘Avkriminalisera Cannabis’, 2017.11.08, med gästerna
- Margareta Nyström, förbundsordförande för Föräldraföreningen Mot Narkotika
- Wally Johnson, från organisationen Avkriminalisera Cannabis.
(Programledare: Sverker Olofsson, Producent: Peter Öberg.)
Först och främst. Båda åsiktssidor (för och emot) bryr sig om barn, de unga. Låt oss vara överens om detta.
Min åsikt är, att vi (samhället) bör våga pröva på något nytt. Att inse att inget kommer att förändras ifall vi fortsätter i samma banor.
Diskussionen i samhället tycker jag saknar nyanser, frågeställning där vi tar upp vad är det vi balanserar med egentligen.
Vi har alltid en grupp tonåringar som skall pröva på allt möjligt. En del av dessa bara för att det är förbjudet – därför fantastiskt spännande. Denna känsla tror jag vi alla känner bra till.
Motståndarsidans (emot legalisering) har som kärna i diskussionen att de som har sett missbruk på nära håll (i tiotals år – varför lång tid ger bättre perspektiv kan en fråga sig) har sett vad missbruk leder till. Familjer som splittras, människor som går förlorade och ekonomiska kriser.
Kärnan, att lättare droger är en landningsbana till tyngre droger. Detta är säkert sant, för vissa personer. Frågan borde vara, hur fick dessa personer tag i en drog – vilken som helst – över huvud taget.
På tal om landningsbana, är det bevisat att ’portvakten’ här är alkohol och tobak.
Och som andra arguments-kärna, att legaliseras en drog följer legalisering utav en annan. Kanske det. Prat om framtid är att spekulera. Den som inte vågar ta språnget, får inte se vad som följer. Sedan kan vi, som samhälle, ta nästa diskussion – ifall den kommer. Med ökad kunskap. Och kanske, som föregångare på denna sida Atlanten.
Vi kan säkerligen, kollektivt, skriva under på att landsgränserna inte kan effektivt stängas ifrån droger. För att stänga gränserna, krävs ofantliga resurser. Dvs inte kostnadseffektivt – och inte ett särskilt smart sätt att bruka resurser på – inte sant?
Detta sagt, så misstänker jag att äldre personer i motståndarsidan till viss del står avskilda från verkligheten vad gäller verkligheten. Verklighetsbefriade.
Verkligheten är att all narkotika är lätt att få tag på. Det gäller att fråga rätt – någon känner alltid någon (som langar). Bara för att du kanske inte känner, betyder inte att det inte sker / finns runt hörnet.
Tom skolungdomar säljer. (Låt det sjunka in, ifall detta är en nyhet) Storstad, som djupa-skogarna-by, narkotika skiljer varken på samhällsklass, plats, eller akademisk bildningsgrad.
Var står vi på samma sida i boken? (Att hitta ”Common ground”, som det sägs over there.)
Kriminalitet. Vi kan säkert också, kollektivt, skriva under på att det som är förbjudet skapar en marknad för icke legal försäljning. Som i sin tur skapar territorium-pissande, alltså gängkrig, på grund av ekonomisk vinning. Och slutligen, på grund av vinsterna, följer en effektiv spridning.
Och även om det skulle vara legalt, och t.o.m. gratis, så skulle vissa tillverka eget. Bara för att det går, och för att en kan. (Ja, du tänker helt rätt; inget stoppar detta.)
Vad göra? Utveckla utbildningen i ämnet rus och narkotika. Rensa ut föreställningar med fakta, i hem och skola. Öppna upp, förläng diskussionen från media in till skola. Vad är lycka, vad är kännetecken för olycka, vad är snabba vägen till fördärv? Att det inte finns genvägar (droger, en tillfällig lycka). Att pengar allena inte ger lycka.
Balansen. Nyanserna i de många olika samhällsgrupperna – förlåt, de olika individerna. Att slopa storebrors-mentaliteten, vars förmyndarhet egentligen bara hjälper de som fallit i gropen. Att istället, med bred front, satsa på de vuxnas lokala inblandning – på gräsrotsnivå – och i nivå med de unga.
Att våga släppa på ”så har vi alltid gjort”, framförallt att inse att en förändring måste till. I hur många generationer har vi kört i samma spår? Att inse att det inte kan bli sämre – jo, det blir sämre ifall vi fortsätter i samma spår. På den (för)statliga nivån.
I min mening är det att stoppa huvudet i sanden genom att ’hårdnackat’ hålla fast vid ett ’Nej’ till legalisering.
Mera om olaglig verksamhet. Vad skulle vi (samhället) kunna vinna på, om resurser som blåljus, domstol och fängelser kunde släppa denna bit? Pengamedel, som kunde användas hälsosammare. I tillägg till pengarna som snurrar kring det effektiva langningsnätverket. Vars nät inte skulle bära ifall det ej fanns något att vinna.
Hur mycket av det brottsliga (och organiserad sådan) i samhället snurrar inte kring nämnda försäljning och nätverk? Vad händer ifall vi punkterar nätet?
Sist, men inte minst, i likhet med halva USA, lyfta mera fram de medicinska effekterna samt tillåta småskalig tillverkning under kontrollerad form. Och kontroll över vem som får köpa, samt kvalitén. Att balanserat, lyfta fram samhällsnyttan.
Med vänlig hälsning,
Martin R.C. Andersson
Ps.1. Kaffe är också en drog.
Jag stjäl och dödar dock inte för att få tag i detta. Och säkerligen vara ok med teé.
Undrar hur kaffe legaliserades. (fanns nog ingen sådan process?)
Tänk vilken fantastisk dryck detta är, men samtidigt vilka skador vi håller tyst om.
Effekterna vi inte studerar; inverkan på arbetets resultat, sömn, barnfamiljers välbefinnande.
Bara allmänt accepterat. (Med rätta, men diskussionen existerar inte. Vad jag vet.)
Fastän närbesläktad, är detta en annan diskussion.
Ps.2. Med att sticka ut hakan, riskerar en som förespråkare för legalisering att stämplas som användare. Personligen anser jag cigaretter vara enormt smutsigt och vansinn(l)igt motbjudande (lukt). Snus, testat en gång – fyn f*n vad illa jag mådde. Aldrig igen.
P1:
Politiskt, bakgrund:
Miljöpartiets riksdagsledamot Anders Schröder önskar en legalisering av cannabis, en diskussion. Han vill ordna ett seminarium om svensk narkotikapolitik, inom riksdagen.
Hör Anders Schröder prata on legalisering
Samhällsnära, gräsrotsnivå:
Hör debatten, mellan Margareta Nyström, och Wally Johnson
Forskning:
P3, Amir Englund, King’s college (London), forskare, om cannabis
#sverigesradiop1 #wallyjohnson #neta_mn #anders.schroder
About the Author.
Martin R.C. Andersson started out as a mechanical engineer, slowly developing a soft spot for project management in which he worked 10 years.
Although having resigned from a corporate career within project management, the soft spot he keeps alive through a keen interest in room environment treatment. By control of sound and light, looking to tweak for that noise-free listening… which should be a norm.
Values silence, and now and then solitude.
Thinks Mindfulness is a ‘state of being’ when work really gets done.
When thoughts flow – without disruption – to reach either a creative state or finish what’s at hand.
When the outside world is tuned out, performance is tuned in.
Feels best when Minimalism, Functionalism and Art come together, crossing paths.